Halv kalla fakta

På nästan exakt andra sidan jorden, sett från vårt avlånga land ligger två öar som tillsammans kallas Nya Zealand. De liknar Sverige i mångt och mycket men utmärker sig med omvända årstider, palmblad och får i osannolika mängder.

Människorna som knallar omkring på den explosionsvänliga marken består av hårda och kärva Maurier och Engelskättlingar. Med generationer av kanotpaddling bakom sig är Maurierna i princip designade för nationalsporten rugby; en och nittio långa, ett hundratal kilo muskler och allt som ofta ansiktstatueringar vilket gör att de inger respekt. Ingen idé att som resligt svensk ens tänka tanken på att flörta med Mauriskor om du inte vill komma hem i en doggy bag; vilket förövrigt enligt Kiwisarna själva är det vanligaste sättet turister åker hem på efter allt för mycket flottfärdande och bungyjumpande!
Att den vita befolkningen också är hård och kärv är inte lika lättförklarat då de i sin grund och botten består av te-drickande imperalister. Antagligen bestod den del av människorna som färdades runt jorden med Tomas Cook i 1700-talets galär fartyg av äventyrslystna män och kvinnor vilka inte direkt var vana vid att få allt på silverfat. Detta kan ibland te sig svårt att acceptera för vissa nordbor vilka ingjutit ett visst hybris när det gäller storlek och styrka.

Typexempel för en av dessa ättlingar var Jack Ruby i vars hem och vardag jag deltog i under en dryg vecka Nya Zealändsk hög sommar-97. Jack gjorde “lumpen” under andra världskriget och arbetade upp sig från att äga en kossa till att på äldre dagar bli storbonde och ägare av tre bondgårdar ett par mil söder om Auckland, på nordön. Ett handslag från honom tvingade mig tillbaks till verkligheten och insikten om att jag i grund och botten är en storstads människa. Detta kalla fakta var och är något som jag ständigt måste motbevisa för mig själv att det inte stämmer.

Dagen O

Okristligt tidigt under min sjätte dags vistelse på bondgården kröp jag sömndrucket ur min varma säng med en viss förväntan, idag skulle det bevisas att jag kan utföra lantbrukliga sysslor. Jag skulle få chansen att hjälpa till i sann jordbruksanda med komjölkning. Ni som är insatta i hur det går till vet att man idag använder sig av fyra slags sugkoppar som skall sättas runt spenarna. Detta låter skitenkelt i teorin men i praktiken….Under Jacks kritiska blickar då jag med full koncentratin undvek att få en bajsiga kosvansar rakt i ansiktet lyckades jag givetvis tappa två av sugkopparna rakt ned i den färska ko spillningen vilken sögs upp och beblandade sig med övrig mjölk. Jack , som är en väldigt tålmodig man sade milt att han inte behövde mer hjälp med mjölkningen utan bad mig istället att spola bort gårdgens mockor från betong golvet. En aning skamsen tog jag mig an det nya uppdraget och lyckades till Jacks förnöjelse, kornas skräck och min besvikelse rikta högtryckssprutan rakt mot väggen. Detta tog sig uttryck i att strålen tog vägen ned i mockorna och likt pajkastning vidare upp på mig…Min insats som bonde var över på drygt tio minuter.

Vad har allt detta med fiske att göra kanske du undrar? Jo, inget frekalerande utan att något gott tillslås! Som kompensation till prickig T-shirt och och frukost utanför köket tog Jack ut mig och min reskamrat, som lugnt legat och snackat med John Blund under min traumatiska morgon, på tidernas fiske tur. Vi drog iväg i en jätte jeep med båten på släp ned till bukten utanför Thames, som låg blank och stilla. Mina prickiga kläder råddes snabbt bot på med en skarp anvisning om att det är bäst att hoppa ivattnet om båten skall ut. När Jack talar så lyder man.

Blöt trött och fortfarande ko-skits indränkt satte jag mig med spänd förväntan i den lilla båten. Sjön låg spegelblank inför båtens klyvande köl. Försjunkna i djup tystnad under den långa färden undrade vi vad som väntade på oss under den genomskinliga vätskan. Under det att båten väl bromsat in och svallvågorna planat ut började vi rigga de primitiva redskapen. De bestod helt enkelt av en träkloss i vilken man fäste fiskelinan och på den en mängd krokar. Betet bestod av musseldjur. Förnöjsamt slängde vi i linorna under det att Jack frenetiskt började sprätta upp musslor. Jag och min reskamrat mötte varandra med en blick som i det tysta unisont menade på att han definitivt överdrev musselöppnandet. Ack så vi bedrog oss…
Tillbakalutade mot båtskrovet och solen lysande över våra huvuden såg vi båda fram mot några timmars slöprat och gassande till det avlägsna vrålet från måsar, som för övrigt tycks befinna sig överallt på denna jord, för att då och då dra upp en fisk. Vi hann dock inte mer än att slänga i betet, se det sjunka, slå vad om att sist med att få napp bjuder på bärs, förrän båda linorna sträcktes samtidigt! På alla krokar var det napp, olika former av bass och mellan dem stora rosa skimmrande fiskar. Det visade sig att dessa rosenkvarts fiskar kallades för “snappers” och var målet med hela fiskar fänget. Bassen åkte tillbaka till friheten igen emedan snappers i rätt storlek hamnade på golvet förgäves försökande utvinna syre ur vanlig luft.

I tjugo minuter fäste jag musslor på bete drog upp fisk på fisk som samtliga visades upp inför Jacks synande blick. Noga var det, inte för stora och inte för små och absolut inga andra fiskar än de rosa. Detta avbröts abrubt då Jack helt utan förvarning satte på motorn och så bar det hemåt igen. Förvånade av det hastiga uppbrottet men ändock nöjda av den annorlunda upplevelsen som bestod i att dra upp fiskar istället oavbrutet istället för att i sedvanlig takt vänta på att det skulle nappa kände vi oss nöjda. Definitivt mer nöjda än de åtta snappers som innan de hunnit fatta att de verkligen sett en livs levande svensk redan hamnat i dess belåtna mage också.

Anledningen till den hastiga uppbrytningen av fisket var att överraskningarnas man Jack hade fixat biljetter till en match i världens tuffaste rugbyliga bestående av världens bästa lag, Rugby super 12. Sittande på gräset i en sluttning med blöta skor och öl i pappersmugg tillsammans med ett tusental Nya Zealändska bönder kunda man inte låta bli att högljutt deltaga i de typisk brittiska kommentarerna. Då ett monster till Maorie på dryga 130 kilo formligen mosade en kille så blodet sprutade och med näsan pekande i helt klart fel riktning var det bara jag som reagerade. Jack konstaterade bara kort att “that´s a part of the game”. I mitt lilla chocktillstånd såg jag att killen som nu blev omplåstrad även blottade en trasig framtand som man skymtade mellan överflödande blodkaskader då han gjorde något som jag tolkade som ett leende. Vid en närmare granskning av min omgivning återspeglades både Jack, hans polare och många andra mäns profiler i publiken skeva näsor. Eller var det bara min fantasi som skenade iväg i halvmörkret i denna matcho betonade miljö?

Vad jag med säkerhet vet och för alltid kommer att minnas är de otroliga fiske vattnen vilka formligen kryllade av just fisk, gästvänliga bemötandet och avslappade miljön som präglade hela kiwilandet.

Det bör även tilläggas att Auckland-Blues vann över Cantenbury-Crusaiders med 29-28 och att vid en hastigare blick av kilopriset på “snappers” i en delikatess affär, låg priset på 30 $ kilot.

Tack för ordet Marcus Hedblom

Skriv en kommentar