Den kraftiga strömmen och dom häftiga virvlarna kastar Hilda fram och tillbaka och är vid ett flertal tillfällen nära att krossa henne mot klipporna. Hela min uppmärksamhet går åt till att hålla henne kvar i forsrännan, ett misstag här skulle vara förödande, men vad gör man inte för att fånga naturens guld eller kanske snarare silver för vad kan bli vackrare än en öring denna skapelsens krona, denna smäckra elegans förenat med en imponerande kraft. Kylan går genom märg och ben samtidigt som regnet fortsätter att strila ner. I fören sitter Lizzie hopkurad, ruggig och genomblöt, men ändock nyfiket iakttagande mig i mina ansträngningar att fånga dom små silverblänkande kraft paketen. Vi har varit ute i snart tre timmar, regnet har strilat och fingrarna känns som stela pinnar. Det är endast med stor ansträngning som jag slutligen lyckas knyta fast mitt smaragdblänkande skeddrag för ett sista desperat försök att fånga en av dessa naturens skönheter. Det har börjat mörkna och jag skulle egentligen varit tillbaka för länge sedan, men inget kan hindra mig från att en sista gång försöka få en fin final på detta årets fina fiske. Jag vänder Hilda en sista gång upp mot strömmen och slänger ut draget som med det välbekanta plasket träffar vattenytan och jag tvingas pressa Hilda ännu hårdare mot strömmen för att över huvud taget komma vidare. Slutligen når jag nästan ända upp, nu pressar jag Hilda och Maltan till det yttersta, men inte heller denna gång lyckas jag fånga någon av dessa naturens riddare och något besviken men ändock hänförd över naturens skönhet och nyckfullhet tvingas jag erkänna mig besegrad, när jag slutligen vevar in mitt skeddrag och vänder hemåt.

På hemvägen infinner sig en nästan religiös känsla när jag och Lizzie blickar ut över dom mörka vattenmassorna, medan Hilda skär vågtopparna ihärdigt driven av Maltan, vars ljud skär genom mörkret. Jag sitter i ett melankoliskt vemod och tänker tillbaka över den fina fiskesäsongen och dom många fina naturupplevelserna som etsats fast i minnet. Minnen som jag kommer att bära med mig under vinterns dystra och karga månader, tills det åter igen blir dags att forcera upp Hilda på den buktande kanotkärran och dra henne dom tvåhundra metrarna ner till Sävelångens strand.

Björn Hildenwall

Skriv en kommentar