En gemensam nämnare för oss i sällskapet är; att vi tror att där det finns vatten, finns det fisk. Många gamla gubbar har skakat på huvudet och sagt: Den pojken, som fiskar där, är inte klok i huvudet!
Förvånad kan jag säga att det t o m brukar finnas fisk där även vi i sällskapet är skeptiska. Det finns fisk i de flesta året-runt bäckar, i de flesta gölar och det dröjer aldrig länge innan abborrar på något sätt hittar till stenbrott och nedlagda gruvor. Överallt kämpar man mot samma skepsis, att det inte finns någon fisk i den där lilla pölen.
Men för oss i sällskapet handlar det inte alltid om att få en stor och fin matfisk. Det handlar om att utforska nya platser och se vad som kan dölja sig i det där djupet.

Detta är vad som hände en gång i Australien.

Jag hade en helg suttit och pratat med en god vän i Sydney. Samtalet hade till stor del gällt kräftor och det, i jämförelse med Sverige, nyligen väckta intresset för dessa som delikatess. Jag hävdade att det finns säkert mycket kräftor i bäckarna runt omkring Sydney. Det är nog bara att åka runt och leta en natt, sa jag. Det trodde inte Allan, som han hette.
Jag tog detta som en utmaning och började genast planera en hajk i ett område utanför Sydney som heter Blue Mountains. Det är ett bergigt område med branta stup och vidsträckta dalar, där tät skog växer. Där finns det nog bäckar med kräftor i tänkte jag. Detta var ungefär tio mil in i landet från Sydney och ytterligare två från havet.

En vecka senare hade jag inhandlat en sovsäck och beslutade mig för att ge mig av mot bergen. Det var tidig lördagsmorgon och jag hade sagt till min värdinna att larma någon om jag inte dök upp igen på söndagkväll. Jag tog bilen och körde upp mot den del av bergen jag hade för avsikt att besöka.

Katoomba, en ort vid de berömda “Three Sisters” fick bli min provianteringsstation, där jag köpte bröd, smör, vatten och frukt. Detta skulle bli min färdkost och räcka gott de två dagarna jag skulle vara ute. Jag köpte även en karta och intog lunch, innan det bar av nedför de branta stigar som skulle föra mig ned till dalen.
Det var varmt och kvavt, omkring 25 grader och det blev bara fuktigare ju längre in i djungeln som jag kom. Det var lite jobbigt att gå med bara ben, då de täta djungelsnåren gjorde köttfärs av dem. Det blev inte lättare av att jag hade blicken riktad mot trädtopparna, sökandes efter koalabjörnar. Tyvärr var de någon annanstans, för jag såg ingen. Eucalyptusträden var i alla fall mäktiga, där de sträckte sina väldiga kroppar mot skyn, nedtyngda av lianer och andra klätterväxter.
Till slut kom jag till en uttorkad bäck som skulle ha kastat sig nedför bergssidan. Det var lite lättare att gå i den, än att kämpa sig igenom snåren. Bäckfåran gick ibland över berghällar med tvärgående sprickor. När jag senare har berättat om denna bäck för Lars Guldström, en av Sveriges ledande guldvaskare, fick jag bakläxa för att jag inte undersökte den medan jag var i Australien.
På vägen ned mot dalen stötte jag på otaliga vombathål och termitstackar, dock såg jag aldrig några större djur. Papegojor i olika färger flög över mig. Rosellas och Kakaduor, var de mest förekommande. En och en annan Kookaburra såg jag också.
Värmen gjorde att jag tvingades dricka mer än vad jag hade tänkt mig. Vattnet var slut långt innan jag nådde dalens botten som var ungefär tio kilometer från den punkt jag hade börjat gå ifrån. Terrängen var mycket jobbigare än vad jag hade tänkt mig den.

Väl nere i dalen var det skönt att se att den bäck som fanns utmärkt på kartan, var klar och hade färskt rinnande vatten. Det fick duga att släcka törsten med. Jag gick ytterligare ned ett par kilometer utefter bäcken, innan jag hittade en bra lägerplats med lite öppen terräng och ormbunkar. Där bredde jag ut min sovsäck och vilade ett par timmar, för det hade varit mer arbetsamt än vad jag hade föreställt mig. Innan mörkrets inbrott, åt jag lite av min medhavda matsäck. Jag gick en liten promenad i omgivningarna också och tittade på sevärdheter av olika slag.

Efter att ha suttit och “möschat” ett tag i skymningen, gick jag ned med ficklampan till bäcken och började leta efter kräftor. Jag gick upp och ned efter bäcken, men såg inte en enda rackare. Plötsligt får jag syn på en ål!!!! Vad i all sin dar, har den simmat hit, runt Kap Horn, från Saragasso havet, över hela Stilla havet, in i en smutsig flod, upp för en rackarns massa berg och slutligen hit. Nu var jag nära att idiotförklara hela ålsläktet. För att bevisa detta för skeptiker som Allan, var jag tvungen att försöka fånga den, eller i alla fall ta ett kort på den.
Jag täljde sonika ett ljuster och försökte spetsa den. Det gick inte så bra att hålla ficklampan, balansera på hala stenar och kasta spjut samtidigt. Ett stort plask blev följden. Trots det fortsatte jakten ett tag till, för ålen kunde inte fly så lätt i den lilla bäcken. Några kort blev det inte heller p g a mörker och vattenblänk. Efter den vilda jakten var jag trött som ett litet barn och sov sedan gott i min sovsäck, med kläderna på tork i den behagliga nattemperaturen.

Morgonen därpå började givetvis marschen uppåt igen. Och väl framme i bilen var jag törstigare än jag varit innan i mitt liv. Då startade inte bilen….men det är en annan historia.

Givetvis trodde inte Allan på min historia, men det är på det viset skeptiker fungerar. Jag hittade heller inga kräftor, det var det som var målet och meningen med min färd, men det var resan dit som gjorde mödan värd.

Fredrik Kihlberg

Ål- Anguilla anguilla Ålen föds i Saragassohavet och flyter mer eller mindre ofrivilligt
med golfströmmen upp till våra trakter. Där äter den tills den har
lust att simma tillbaka till Saragassohavet. Aladåb på ål, rekommenderar
vi inte alls.

Skriv en kommentar