Efter lång tid av dåligt fiske och förnedrande blickar från fiskekamrater, kändes det i somras som om vinden hade vänt. Skulle en resa till Nordkalotten ändra på fiskelyckan? Detta är berättelsen om vad som hände.
Vår berättelse börjar i Abisko där vi vandrade mot norska gränsen i ett vårligt landskap. Takten var hög och känslan av frihet var vår motivation. Det var Johan, i tävlingskommitten, som var mitt sällskap. Naturupplevelsen var fantastisk och djurlivet var rikt. Älgar, ripor, fjällvråk, fjällymmel och utter är djur vi såg.
Vädret gjorde sitt till. Det var så varmt att vi fick krypa ur tälten och sova nakna i guds fria natur frampå morgonen. Mitt ute på kalfjället! Vi såg ej heller en människa på tre dygn. Skönt tyckte Johan och jag. Vi fick dock en fullständig chock, när första människan vi möter är norrman och det första han säger är:
-To-en, Norge slo Brasilia.

Vi som hade glatt oss så åt att komma till Norge.

Efter fem dagars hård och krävande vandring i berg och dalar i de svensk- norska fjällen och utefter norska fjordar, var vi i Narvik. Vi slog läger på en gräsmatta vid en badplats. Vandringen hade tagit på krafterna, trots det besegrade vi nästa dag en topp med lätta steg. “Rombakstötta” på nästan 1300m, en elak topp som innebar slitna byxben och ett litet (mycket litet) inslag av klättring.
Vi hade gett oss tusan på att vi skulle ta oss upp och ned på fastande mage. Med ett motiverande inslag av norsk kvinnlig fägring gick det vägen. Nedvägen bjöd på fantastiska möjligheter att skoskejta nedför snöbälten, som berget hade rikligt av. Hej, vad det gick, men byxorna sprack. Väl tillbaka nere i Narvik (en stad där största enskilda arbetsgivaren är svenska staten) stärkte Johan och jag oss med en middag bestående av härlig välsmakande och inte minst dyr havskatt. Med de nya krafterna, vandrade vi tillbaks till vårt läger på badplatsen vid Ofotsfjorden. Flatljuset låg som ett lock över världen och det var bedövande vackert, ganska bra för våra ömmande leder.
Under en rutschbana, låg det två konstiga varelser, som liknade två jättelika puppor. Det visade sig vara två svenska flickor i sovsäck. De var på väg ut till Lofoten för att paddla kanot. Denna natten såg vi till att de inte fick sova särskilt mycket.

Tidvattnet var på väg in och täckte allt mer av sandstranden och den lågt sluttande bryggan. Solen försvann bakom några toppar i norr, men i midnattssolens land, var det fortfarande ljust som på dagen. Johan som vet med sig att han blir grinig utan sömn, tänkte i förebyggande syfte gå och lägga sig. Därför hjälpte jag honom med tältet och stoppade om honom så gott jag kunde.

Därefter riggade jag mitt spö och satte på en medelstor vit “curlytail”. Gick ned på den nu till största delen vattentäckta bryggan och kastade ett kast snett ut i viken. Jag lät jiggen studsa i sandbotten ett par gånger…..och pang! Spöt böjde sig i en båge och linan var spänd som en fiolsträng. Kampen började, vad kunde det vara? En säl trodde jag inte på, ej heller en späckhuggare, men kunde det vara en torsk? Jag ropade till Johan att han skulle börja koka vatten. Förutom Johan så väckte jag de två svenska flickorna. Kampen fortsatte och millimeter för millimeter, centimeter för centimeter, kom monstret närmare. Det började komma folk, som intresserat följde kampen (Johan). Till slut kunde vi se fisken, det var en torsk, ljus i skinnet som pärlemor. Han hade nog levt på dessa ljusa bottnar ett bra tag. Den var stor, säkert mellan ett och ett halvt och två kg. Flickorna var häpna.
I munnen låg det flera borstmaskar. Kanske lekte inte borstmasken i Narvik förrän i slutet av juni?

Johan, mästerkocken, satte igång att anrätta denna mycket magra och nyttiga fisk. Jag var långt ifrån nöjd och tågade bort mot hopptornet. Där sluttade bottnen brant ut mot fjorden. I det kristallklara vattnet var det lätt att tro att det var grundare än vad det egentligen var, bara tre meter ut från stranden var det över tio meter djupt. Ett stort stim med sej lurade i tången, men de är kräsna och svåra att locka till hugg. Jag fiskade av vattnet i ett s k solfjädersmönster och provade även olika djup. Efter ett tiotal kast sög det till igen. Det var helt klart att det inte var någon liten fisk den här gången heller. En enorm kraft utvecklades någonstans i djupet. Kampen fortsatte och jag skrek till Johan att han var tvungen att assistera mig, återigen väckte jag flickorna.

Det var en svår kamp ute på de stenar jag stod. Ett snedsteg och jag hade trillat i det iskalla vattnet, ett misstag som säkert hade betytt döden. Efter fem minuters kamp som både jag och fisken visste skulle sluta med döden för någon av oss, signalerade torsken (det var en torsk) med sin vita buk att slaget snart skulle vara över. Den var enorm där den rörde sig i ytan bland tångruskorna. Nu kom det svåra: att böja sig ned för att ta fisken. Där var Johan en ovärderlig hjälp, då han höll i spöt åt mig. Jag fick kånka och spänna varje lem för att få upp den på strandbrinken. Både Johan och jag var eniga om att den vägde mer än tältet, alltså omkring fem kg.

När sedan allt var över och pulsen var på väg ned tog känslorna överhanden och när flickorna, Johan och jag åt kokt torsk ur en gemensam skål, darrade jag faktiskt på skeden.

Efter så lång tid av dåligt fiske, blev denna natt, natten då längtans tid var förbi.

Fredrik Kihlberg

Torsk- Gadus MorhuaKanske vår vanligaste matfisk. Torsken har ett stort huvud och har
sin karakteristiska skäggtöm på hakan. Den har en ljus sidolinje.
Sidan är även mer eller mindre prickig och färgen varierar beroende
på vilken miljö den lever i.Torsk ska helst ätas kokt med äggsås och potatis.

Skriv en kommentar