Dykning och världen som finns under vattnet, har alltid fascinerat människan och mig i synnerhet. Den värld som finns i världshaven är de enda platser på jorden som är kvar att upptäcka, det kommer att dröja åtskilliga år innan allt har setts av någon. Är det av nyfikenhet som människor dyker eller är det bara ett intresse, precis som filateli och bilar?
För min del trodde jag att det var nyfikenhet inför det okända som finns under ytan.

Det började i unga år med att meta mört på en brygga vid Sävelången. Senare såg jag alla naturprogram om korallrev, alla program om mangroveträsk och alla program om hajar. Hajen är en av de fiskar som fascinerat mig mest. Owe, en gammal sjöman som på äldre dagar blivit personlig assistent på min skola, berättade ofta kryddade historier om möten med hajar och andra intressanta djur i tropikerna. Till exempel hade han ett ärr i ansiktet som han hade fått av en haj. Enligt andra källor skulle han ha fått det i land, i Shanghai, men det förtog inte hans förmåga att berätta historier.
Detta intresse för undervattensvärlden fick mig att resa till andra sidan jordklotet.

Fidji, ett örike i stilla havet. Ett litet land med ekonomiska problem och etniska motsättningar. Som i så många andra länder i en liknande situation, finns det en charm som inte finns någon annanstans. Värmen i de leende ansiktena man möter i huvudstaden Suva, går inte att ta miste på, de är leenden i ett land där man hjälps åt.
På planet dit från Australien, träffade jag en rolig Stockholmare vid namn Per Sivertsson. Vi fann snart att vi hade samma intresse; dykning. Det blev en helt otroligt jobbig resa, med Forrest Gump på fidjianska. Jag kom inte på att man kunde byta kanal, så att man fick den engelska versionen.
Flygresans mål var Nadi på Viti Levu, den största av Fidjis öar. Några ytterligare planer för dagen, utom att vi skulle få ett rejält mål mat och tak över huvudet, hade vi inte. Taxichauffören vi åkte med försökte se ut som en riktig taxichaufför och hade gjort vissa modifikationer i bilen, så att man skulle kunna tro att det var en riktig taxibil. Han hade snedställt en trasig bilstereo ovanpå instrumentpanelen i syfte att lura lättlurade att det var en taxameter.
Hursomhelst körde han oss för en billig penning till ett vandrarhem. Vi var nu ordentligt hungriga och lusläste menyn efter mättande mål. Vi fastnade för stekt svärdfisk och potatismos.

Överallt på marken satt det stora feta paddor, man fick akta sina steg noga för att inte krossa de små liven. Några engelsmän sprang runt och fångade paddorna och slickade på dem. De sa att man fick hallucinationer av det. Själv trodde jag att jag redan såg i syne, dock inga prinsar. Dagen efter bar det av via buss till huvudstaden Suva. Bussen var fin, fast den såg ut som arketypen för bussar i mindre bemedlade länder. Resan gick genom ett landskap med sockerrörsfält längs vägen, berg till vänster och havet till höger. Väl framme i Suva, stod vi villrådiga på en trottoar. Det var söndag. Det var stängt. Det var dött. Suva är ingen livad stad på en söndag. Vi gick till det enda stället som var öppet, Pizza Hut. Där träffade vi en amerikan och en fidjian. Fidjianen trodde att amerikansk wrestling var på riktigt!!!! Amerikanen hade fått en födelsedagspresent från sin flickvän i Boston. Hon hade skickat pistagenötter ett kvarts varv runt jorden. Jaja, man lär sig en del om nya kulturer när man är ute och reser.

Efter att vi fått en del goda tips från vår vän amerikanen, beslutade vi oss för att åka till den lilla ön Leleuvia. Det var någon timmes färd med buss och sedan även två timmar i en liten, läckande och oroväckande tunn träbåt. När vi färdades genom mangroveträsket, kunde jag för min inre hörsel höra David Attenborogh, berätta om dykrabbor och slamkrypare.
Efter en halvtimme med full fräs på aktersnurran, lämnade vi floddeltat bakom oss.
Det var en väldig förändring att komma ut på havet. Plötsligt, hoppade flygfisk omkring oss och den kvava luften i deltat var utbytt mot en frisk och skön havsbris. Vi åkte förbi mindre öar och passerade korallrev på oroväckande korta avstånd. Snart pekade den fidjianske kaptenen på en liten, liten ö, och sa: Där, mina vänner,  ligger Leleuvia!

Leleuvia, var en ö som det tog ungefär en halvtimme att promenera runt. Kokospalmerna var det klart dominerande trädet på ön. Det fanns även papajaträd som skördades varje dag av öborna för att ingå i de rätter som de bjöd oss på. Ön var inte mer än en och en halv meter hög vilket innebar att grundvattnet var bräckt och att det var i sådant som vi duschade och skötte vår hygien.
När kvällen kom fick vi uppleva några roliga seder. Vi skulle dricka kava, en illasmakande lervälling med en lätt narkotisk effekt, som bestod i att mun, strupe och matsmältningsorgan blev bedövade. Detta hade till effekt att man efter ett tag inte kände smaken och kunde dricka ännu mer, vilket i sin tur innebar att man blev ännu sämre i magen än vad man redan var efter de första skålarna.
Detta kompletterades med öl och fidjiansk dans. Ett annat intressant fenomen visade sig på kvällskvisten. Hundratals havsormar (ja den livsfarliga sorten) krälade upp på stränderna, för enligt lokalbefolkningen och Per som var marinbiolog, var det dags för dessa svartvitrandiga kräldjur att para sig.
Vi var fascinerade!
Det hela slutade förstås i att vi gick på ormjakt och fångade alla vi såg. Förutom att vi hade stärkt vårt självförtroende med diverse drycker, borde jag även tillägga att de små fidjianska barnen också lekte med ormarna. Hursomhelst blev ingen skadad under vår vistelse på ön . Förutom jag, men då hade jag trampat på en vass pinne.

Nästa dag var det dags för dykning, det var trots allt därför jag hade åkt hit. De som tillhandahöll utrustning och transport ut till de olika reven var ett tyskt par, de var trevliga och var villiga att tillgodose våra önskemål om dykningen. Vi ville se haj, stor haj. En kompanjon till tyskarna, var en pensionerad bulgarisk industridykare. Han var med för att hålla koll på alla unga hetsporrar som ville visa sig på styva linan. Karl´n var helt rubbad! Sa man något fick man skäll och ville man ha lite kul under vattnet kunde man vara så säker på att han skulle sabba det. Då hjälpte det inte med två “servicemindade” tyskar i båten.
Att glida ned i det tysta vattnet, var som att komma in i en ny värld för oss som aldrig hade dykt på korallrev förut. Färger och former bortom min förmåga att beskriva dem och miljoner med fiskar. Korallerna växte i en sorts oordnade, symmetriska buketter. Blåa, röda, gula, ja alla färger. Stora havsabborrar på en och en halv meter tittade in genom masken i sällskap med glosögda sardiner. Det fanns hundratals arter, som jag inte har en aning om vad de heter. Men bland dem fanns barracudor, korallabborrar, tonfisksläkten av olika slag, rockor och mycket mer.
Detta myllrande liv upphörde ganska snart i takt med att vi gick djupare ned i vattenlagren. Fisken blev större och inte lika talrik. Humrar på upp till en halv meter tittade fram bakom stenar, med känselspröt nästan lika långa som kroppen.
Där nere såg Per och jag en grotta. Kul! Signalerade Per till mig och vi började simma in. Vi hann inte långt innan den galne bulgaren stoppade oss med sitt spjut. Han hade ett spjut!! Sedan signalerade han med pekfingret, ungefär som mamma brukade göra när hon kom på mig, lekandes med symaskinen som liten gosse. Sabla glädjedödare, tänkte vi.
Strax efteråt fick vi i alla fall se en liten haj, en vitspetsad revhaj (direkt övers.). Vi såg ytterligare några sådana, men inga var över en meter.
Trots den “1984″ känslan som bulgaren fick oss att känna, var det här dyket det bästa jag varit med om, men det skulle bli bättre.
Dagarna på den lilla ön gick vidare med upplevelser av det ovanligare slaget varje dag. T ex fanns det mitt på ön en kokgrop avsedd för människor. Hövdingen lugnade oss med att den inte var använd på några år. Kvällarna bedrev vi med kava och öl och försökte i möjligaste mån imponera på de danska och engelska flickor vi lärt känna med att visa ormarna.

Jay, en trevlig amerikansk fiskare utan respekt för faror och vatten, blev vår räddning i “bulgarfallet”. Med honom i vattnet fick bulgaren vara barnvakt åt honom och Per och jag kunde simma ensamma. Ett dyk tog jag med mig en död fisk att ha som lockbete till småhajarna.

Vi hoppade i vattnet uppe på en korallplatå där det inte var djupare än 2-3 meter. Den vanliga anstormningen av diverse fiskarter hade vi vant oss vid och vi fortsatte målmedvetet nedåt. Platån slutade abrupt i ett 20-25 meter fritt fall. Känslan att glida över kanten och känna viktlösheten med vattnets djupblå evighet framför näsan, kan beskrivas som känslan att blunda när man kör på E6. Man vet aldrig exakt hur djupt man är förrän man tittat på djupmätaren (enkel dyklogik).
Vi skrämde upp en rejäl havsabborre på vägen och när vi närmade oss botten, skymtade jag stora skuggor några meter bort i det skumma ljuset.
Haj, tänkte jag instinktivt. De höll sig på tre fyra meters avstånd och jag viftade frenetiskt med min lilla fisk. Skuggorna var omkring 1,5-3 meter och man kände sig ganska liten och försvarslös i det sällskapet. De rörde sig oavbrutet och gled runt utan ansträngning, det gjorde det lite svårt att exakt veta var alla var. Jag och Per drog oss omedvetet bakåt mot bergväggen och hajarna följde efter. Till slut var en av dem inte mer än två meter ifrån mig. Jag försökte få honom att komma närmare för att Per, som hade kameran med sig skulle få ett kort med mig och herr Haj. Den fortsatte dock att glida sidleds framför mig utan någon märkbar vilja att ta min lilla fisk.
Vi hade vid det här laget kommit på det klara med att det rörde sig om så kallade “greynurse” hajar. Dessa är ganska beskedliga och försiktiga och det är inte ofta en av dem vågar sig ända fram till en människa med ett bubblande aggregat på ryggen. Stimmet stannade ytterligare några sekunder, men försvann lika plötsligt som de kom, uppslukade av den djupblå rymd som omgav oss. Vid detta laget hade vi sjunkit så djupt, att vi var nere på 40 meter. När vi insåg det och tittade oss omkring i den djupblå och för ögonen ogenomträngliga massan och hade 4-5 atmosfärers tryck på oss, kände man ett lyckorus som inte kan beskrivas med att man fått sin nyfikenhet tillfredsställd.
När jag emellanåt tänker tillbaka på de dyk jag upplevde på Fidji, är jag säker på att det inte bara är nyfikenhet som driver människan att ta sig till olika bergstoppar, öknar och andra himlakroppar. Jag tror att det är en jakt på en känsla om fara och utsatthet, eller är nyfikenhet, viljan att möta det okända?

Fredrik Kihlberg

Fotografer:
Kortet på ön: Matt Stuemky
Kortet på ormen: Torben Vaering Sörensen
Kortet på Hajen: David Harasti

Haj 

Har rykte om sig att vara en elak fisk,
men är ganska snäll. Finns i många utföranden och modeller. Simmar
gärna med ryggfenan ovanför vattenytan.

One Response to Nyfiken i en strut

  1. Buildbox Crack keygen

    Wow thanks dude.I want to update my articles sites.. lol.

Skriv en kommentar